Min kollega på jobbet fyndade till en kul kommentar, appropå min förlust av 27 cm i midjemått: Men det är ju en hel linjal ju!

Så kan man ju också se det! Men det är det ju faktiskt. Jag ser framför mig trälinjalen vi hade när jag gick i skolan- med svarta och röda markeringar och den var visst 30 cm lång. Den varianten kändes betydligt längre än dagens plastlinjaler.

Jag har kommit av mig i räknandet av Xtravaganzadagar, märker jag. Nu nämner jag det i veckor... "jag är inne på min femte vecka...". Som dessutom snart är slut, och då är det lika många veckor kvar till mitt eget satta mål luciadagen.

När jag tänker framåt verkar målet inte helt ouppnåeligt. Men det tar emot som fan emellanåt, i ärlighetens namn. Tanken på mina nu trivsamt stora uniformsbrallor är i och för sig angenäm men lite vanlig tuggbar mat hade varit önskvärd. Trots allt inte hela tiden- jag är inte så värst hungrig, mest sugen. Och hunger och sug är en jäkla skillnad.

Käre A får pannbiff med lök idag och det doftar ju inte kattskit, direkt. Fixade köttbullar till dottern o hennes familj, och inte heller osen av det var äcklig. Ibland känns det som om jag måste hålla på med mat hela tiden, jag tänker mat och funderar ut nya middagar...

På tal om dottern- när jag svajjar i min målsättning tänker jag på henne. Kan hon utsätta sig för det hon gjort och med jämnmod ta dagarna som dom är, och se framåt mot en fantastisk förändring...så vore det väl fan om inte jag skulle kunna köra i några få veckor till!

Känns bra att ha sin dotter som ledstjärna!

Renoveringen har gått i stå ett tag, och nu vill jag ha klart vardagsrummet så att vi kan starta nästa projekt. Och så vill jag köpa gardiner och kuddar och filtar och mattor och...

Och kallt och ruggigt och jävligt är det, och sur och tvär är jag nog också.

Och kommit av mig med träningen har jag också gjort.

Exakt idag.

Sen jag startade med Xtravaganza, alltså. Över förväntan har det gått och resultatet är helt fantastiskt: 9.6 kilon borta och 27 cm runt midjan har försvunnit! Vips! sa det bara! Om jag nu var lite tveksam inför fortsatt soppande tidigare, så känns det i alla fall nu som om jag skulle kunna sörpla bra länge till! Va fan...det är bara 5 veckor kvar till mitt eget uppsatta mål på helfart.

Idag har jag skådat resultatet av en i måndags utförd operation. Kan inte bli finare! Jo, det kan det ju naturligtvis, när det läkt klart och lite svullnad lagt sig och så. Men det har alla förutsättningar för att bli hur jäkla bra som helst!

En mor ska visa omtanke och hänsyn- inte skratta åt sin skruttiga tös...men om jag säger att alla på kommunens äldreboende ser ut som ystra kalvar i rörelsejämförelse så underdriver jag. Små små steg med krum rygg, lite sådär gammelgubbsaktigt hasande... Det är inte snällt att ens dra på smilbanden.

Förlåt, min kära dotter- men ett gott skratt förlänger livet.

Säkert för oss båda.

Det sa mitt ena barnbarn en gång, när hon var liten. Om mig. Äldsta barnbarnet sa att farmor var en gammal tant, varpå T sa just så. Nä, sa hon, farmor är en vanlig människa.

Och jag sa det till käre A idag. För jag vill snart vara det. En vanlig människa som äter vanlig mat.

Idag har det varit skittufft att vara en ovanlig människa. Riktigt jävla råtufft. Men å andra sidan- jag behöver ju inte baka och laga mat hela dan, vilket jag gjort. Fråga mig inte varför. Huset doftar ljuvligt av vitlök och parmesan. (Det doftar också ljuvligt av trä, för golvet i vardagsrummet är färdiglagt!) Just nu känns ytterligare 6 veckor med soppor som en smärre utopi. Ja jag vet, ett jävla tjatande om dessa 6 veckor. Men det är så det är. Viljan kan visst försätta berg, och viljan finns där nånstans, men inte idag.

Inbillar mig att svackor av den här sorten inträffar, och det gäller att ta sig genom dom. Gärna lite klokare.

Nu ska det väl även sägas att jag är lite... tja, hur ska jag uttrycka mig... off. Älskade dottern ska genomgå en stor operation imorrn, och oron för henne kommer och går. När jag tänker på det. Men det kommer att gå bra, det där! När hon väl genomlidit någon vecka med painkillers, filmer, gott att mumsa på och all hjälp hon behöver så blir hon så nöjd så nöjd!

När hon lägger sig på operationsbordet flyger jag till Stockholm. När dag 1 av seminariet är slut ringer hon till mor och säger: Hej, det gick bra men jag är så trött!

Älskar dig, ungen!

Eller rättare: bär.

Jag smaksätter mina dryga 2 liter vatten/dag med allehanda bär. Hallon, blåbär, jordgubbar. Det är inte tillåtet att äta något förutom 3 soppor/dag på helfart. Men tror ni inte att ett litet jävla hallon slank med när jag drack idag! Bara rätt som det var! Om jag nu ändå planerat denna händelse...då hade jag ju tuggat och tuggat och tuggat och tuggat på detta ynka bär tills det försvann i tomma intet! Men alls icke- rätt ner i halsen bara. Så onödigt.

27 dagar har jag intagit flytande föda. Den här veckan har varit lite besvärlig, tycker jag. Känt mig mer hungrig och sugen än tidigare. Haft den ena matfantasin efter den andra. Igår när jag gick och la mig tänkte jag på prinsesstårta... Och min plan på resterande 6 veckor känns inte så lockande.

Men så tänker jag på dom resultat jag faktiskt uppnått under dessa 4 veckor, och då kommer ett visst mått av motivation krypandes igen. Känslan av lätthet i kroppen är så underbar, rörligheten har ökat enormt mycket, kläderna sitter inte längre som vore jag hälld i dom...

Käre A sa idag, att det nog kommer bli svårare för mig att börja äta vanlig mat igen än vad det är att hålla fast vid sopporna. På pricken, min käre A! Är inte redo för det än, så mitt val är enkelt. Shopoholic har jag hört talas om- men inte soppoholic!

Lite slapp i soffan blir det nu, tror jag. Fast jag skulle ju vika tvätt...och stryka lite kläder inför resan till Hufudstaden på måndag... Nä, jag tar ett stort glas med bärvatten och kryper ner under filten.

Tjingeling!

Ordet används ofta av folk som på ett eller annat sätt försöker tappa i vikt. "Jag fuskade idag, jag åt en bit choklad". Vaddå fuskade? Om jag inte har helt fel för mig så betyder väl ordet fusk att på otillåtet sätt skaffa sig fördelar. Chokladbiten för den som följer en viss diet ger inga fördelar, bara dåligt samvete.

Sluta genast opp med att säga fusk i detta sammanhang! Ordet har en så negativ innebörd, och det är inget man ska ägna sina tankar åt. Tänk i stället att chokladbiten är ditt val idag, den smakar ljuvligt och du är värd den.

Nog om det.

Idag skriver jag dag 26 med XV. Tjoho, vad tiden rullar på! Än funkar det så jäkla bra, även om jag ibland blir sugen på både det ena och de andra. Senaste veckan har det varit så. Men det går att fixa med vatten, faktiskt, dom där sugen. Fan tro´t...

Om vi säger att tio veckor innehåller  70 dagar, och då gör ett enkelt räkneexempel: 70-26=44. Så många dagar har jag kvar om jag nu klarar min egen "tysta" målsättning på helfart. Inte omöjligt...men ingen katastrof om jag skulle välja att börja äta enligt halvfart tidigare. Så det så.

Igår monterade käre A och jag ihop nya sängstommen. Fint som tusan blev det, men attan vad låg sängen är nu mot innan. Vi funderar allvarligt på att inhandla en rejält tjock bäddmadrass. Jag råkade klämma mitt ena finger mellan madrass och säng... att det kan göra så ont! Och fortfarande värka och bulta.

En ny takplafond inköptes också igår. Skitsnygg. Den såg stor ut när den låg på bordet och väntade på att bli upphängd, men väl uppe blev det som en liten flugskit i taket. Nä, jag överdriver, men nästan.

Skulle vilja åka in till stan och köpa mig en snygg tunika jag sett på Lindex. Ska till Stockholm måndag-tisdag och jag måste ju inte alltid se ut som en baglady...

Tjingeling!

Sedan jag började med XV har mitt knaprande av värktabletter avtagit. Inte så att jag käkade piller i tid och otid innan, men när ont och aj slog till vände jag mig till den intelligenta värktabletten. Och hans kusiner.

Ganska snart märkte jag att min värk i muskler och leder minimerades. Måste helt enkelt bero på slaggprodukter som lämnar skeppet. Så vansinnigt skönt att kunna resa sig ur soffan utan att krycka fram som en pigg 90-åring. Stiga ur bilen utan att hänga sig i dörren så att gångjärnen kroknar.

Mina promenader känns så lätta nu, tycker jag. Lika segt att komma iväg på dom, dock. Men väl ute har jag ett helt annat flyt i stegen. Gött!

Och vi ska inte snacka om magen. Den har varit för jävlig i flera år, nu uppför den sig som en mage ska. Lugn och fin.

Men jag kan stundom känna av lite ångestladd. Kanske aningen mer än tidigare. Nu är det ju en otrolig procedur, det här. Det måste jag komma ihåg. Och likväl som dom positiva effekterna förstärks är det nog naturligt att en och annan negativ gör sig påmind. Inget märkligt med det, egentligen.

För övrigt rullar renovering i sitt sakta mak. Strax golvläggning, tror jag. Sen börjar det roliga- inreda! Och köpa grejs och mojs! Oooo va roligt! Har redan börjat fundera på färger och kombinationer... Ska idag måla färdigt den gamla bokhyllan som dassat till sig genom åren. Svart är den redan, men nu har den ett lager fin högblank svart färg på sig och väntar på en omgång stryk till!

Men lite morronkaffe först.

Tjingeling!

... detaljerna som göret!

Som t ex att jag ser båda mina örsnibbar rakt framifrån.

Som t ex att mysenbysen sitter löst.

Som t ex att jag kan knäppa min mockajacka- alla knapparna.

Som t ex att jag numera har två synliga nyckelben. Asså inte genom huden... (Hur tänkte jag nu här...?)

Som t ex att min käklinje är synlig.

Som t ex att bubbisarna är om möjligt ännu hängigare. Ska i alla fall INTE ha skärp när jag är bhlös...

Som t ex att min goa bil klarade besiktningen idag! Sånär som på två sketna lampor. Varför kollar jag inte opp sånt innan? Blir trött.

Hur som helst är det dag 23 med XV. Tänka sig, va! Det trodde du väl inte, Fru B! Var och inhandlade "mat" för ytterligare 2 veckor. Friskt vågat, jag ska ju ta en vecka i taget! Men klarar jag det så är jag halvvägs med min "plan". Najs.

Käre A bjöds på Janssons till middag...det måste tamejfan vara kärlek. Eller helt enkelt ren jävla dumhet. SÅ gott det doftar!

Pratade med min konsulent Angelina en stund, man blir så glad av det. Jag saknar egentligen inget i matväg- jo, det skulle vara en frukt då och då. Den dan du kan käka ett äpple kommer fortare än du anar, sa Angelina.

Hm. Ska lägga in det i min målbild, ett rött krispigt äpple! Och sen ska jag bara sitta och vänta på den dagen.

Undrar just om man trots allt inte blir lite ding...

Tjingeling!

Igår skapade jag en gnutta filosofi i min vardag: Kanelbullens goda smak varar några minuter. Resultatet av mitt val att avstå den sitter i betydligt längre.

Kände mig så klok och vis när jag sa det till svägerskan L! Även hon tyckte att det var lite snilligt sagt, faktiskt!

Det är märkligt hur vissa saker kan påverka en. Igår var vi på drift, och hamnade hos S-hamnarna för att dricka kaffe. Vetebröd, pepparkakor och mandelskorpor lades fram. Åt min medhavda soppa och tog en kopp kaffe. Men jag vet ju hur dom där kakorna smakar och på nått vis kände jag mig sorgsen över att inte kunna fika "som vanligt". Ska jag aldrig kunna det? Förmodligen inte. Eller jo, det kommer jag nog att kunna när min mentala kapacitet är stor nog att välja ut en av kakorna och sen nöja mig med den. Det finns ju alltid valmöjligheter. Igår valde jag att låta bli alla frestelser som kom i min väg, så småningom kan jag välja ut vad jag vill ha.

Idag har vecka nr 4 med XV startat. Dom första 3 veckorna är avklarade och jag kan när jag vill gå över till fas 2, halvfart. Det känns inte aktuellt nu, jag funkar så bra på mina soppor fortfarande och jag kör så det ryker en vecka i taget. Har förhoppning att forsätta såhär fram till 13 december, men om det skulle bli för besvärligt är övergång till halvfart inget nederlag. Det är ju bara 7 veckor dit!

För övrigt är mitt humör denna morgon av det mest usla slaget. Är inte till min fördel då, kan jag säga.

Tacksamt att man är home alone.