Och det är ju inte märkligt ett enda dugg.

Att beträda alla dessa isiga gator, vägar och stigar gör att man drar på sig en spänning utan dess like. I låren, i rumpan, i ryggen, i axlarna. För att till slut nå nacken och ge en huvuvdvärk som heter duga. Lägg till flunsavärk och du mår som ett ursketet äppelmos.

Med tanke på var det eventuellt kommer ifrån vill man inte ha det på gröten. Äppelmoset, alltså. Några dagar nu har matlusten varit sämre än värdelös, så jag vill egentligen inte ha nånting. Men äta bör man, annars dör man. Nu tror jag väl i och för sig att man gör det ändå, men visst. Det var bra på soppornas tid! Då slevade man glatt i sig dagens 3 och behövde inte bry sig.

När man inte känner för mat alls, blir valet inte helt enkelt. Någon förskrämd tomat och lite keso. En frukt och lite mandel. Kanske några torkade tranbär. Så ska jag absolut inte äta! Min kropp ska inte för ett ögonblick tro att det är svält på gång, och på så vis spara på det den har! Den skulle bara våga.

Currykyckling låter så himla gott. Alla dagar utom just nu. Men den puttrar lite trivsamt på spisen, och det SKA bli en knuten näve av den, lika mycket grova grönsaker och handflatestor sallad.

Så du kroppen- fatta det.

...burgundisk gryta, semlor och tårta.

Två dagar med kalas har satt sina spår. Förhoppningsvis inte i midjan. Även om jag käkat wayoff Xtravaganza känns det inte som om jag har helt tappat fokus. Faktiskt inte alls.

Äter du som vanligt nu? sa svägerskan häromdan. Nä, sa jag. Så kan jag aldrig mer äta.

Knepet för mig är att välja ut lite av varje som jag verkligen tycker om, när det är kalasdax. Och inte ägna mig åt trams som dåligt samvete, men däremot mer än nånsin hålla fast vid mitt mantra att jag kan äta allt, men inte alltid.

Så jo- kalasandet slutar på plus/minus noll. Alldeles lysande, Sickan!

För övrigt har jag ägnat mig åt ett röjande av mått. Ute och inne. Skottat snö, fått "tillbaka" uterummet från all skit som hamnat där under renoveringen, varit på soptippen med mög, legat halvvägs ner i en container och fiskat opp min nyckelknippa.

Och sabbat min bil.

Beror ju på vad man jämför med.

Om man beaktar att jul- och nyårshelgen dumt nog inföll under en tid då det var tänkt att jag skulle äta enligt Xtravaganzas extralättallrik, då sket sig relativitetsteorin.

Men när man blickar tillbaka på tidigare julhelger i allmänt frosseri, står teorin sig ganska väl.

Med mitt mantra rullandes i skallen har jag tillåtit mig att göra vissa avsteg från min annars så bestämda rutt. Tio wienernougat i ett svep är himla bra för sen ville jag inte ens titta på chokladkartongen. Ungefär lika många kolakakor i samma snabba tempo resulterade i total avhållsamhet. Fiffigt, Elin!

Fy fan vad äckligt!

Mantra? Jag har ett sånt numer. "Jag kan äta allt, men inte alltid." Det där "alltid" är ju lite flyktigt...alltid kan ju vara hela dan. Det kan ju vara varje vecka, månad. Kanske. Hursomhelst funkar det för mig, och då är det ju bra. Som sagt: Tio wienernougat kan jag visst äta, men dock inte alltid.

Tror jag fått med hjärnan på den här vagnen, och det var ju det som var meningen med min mentala träning!

Lite si och så är det med den kroppsliga träningen. Visst kan man kvista inom gymmet en dag eller två. Men... Ute i naturen funkar det bäst, men just nu är det en smärre bedrift att bara hålla sig på benen med knappt styrfart. Jävlar vad halt det är!

Eller som käre A sa: Du kan fan glatta på köksgolvet när dom varnar för halka på radion!

Aj löv hjo.