...är en färskvara, läste jag nånstans.

Min har passerat bäst-före-datum, tror jag. Njäae...inte redigt, men lite. Kan bero på att jag för tillfället mår som ett utsketet äppelmos, värk i hela kroppen och frusen och lite febrig. Aningens illamående och en gnutta ont i magen också, nä fy fanken va piss jag mår. Jobbet får helt enkelt klara sig utan mig några dar, min energi räcker möjligtvis till för att hasa mig runt i huset och göra absolut ingenting.

Till frukost har jag i helgen valt att äta keso med frukt och ett ägg. Alltså ingen mumsig persikosoppa. Och det har väl funkat sådär, magen har protesterat en smula. Men jag la märke till att jag blev hungrig av det. När jag äter min soppa känner jag sällan av hunger, inte på hela dan. Redan efter ca två timmar knorrade magen och ville ha påfyllning. Fick den inte.

Nu har jag alltså inlett vecka nr 10. Va!! Fattar knappt att jag lyckats med den här otroliga bedriften! Till helgen är det meningen att jag ska börja äta vanligt mat, och när jag tänker på det så blir jag nervös...det känns som jag kastar mig ut i en värld utan skyddsnät. Löjligt? Tyck det då. Sopporna har varit min grundplåt och nu ska jag då planera mina måltider på egen hand, inte för mycket men heller inte för lite mat. Kan bli knivigt. Måste se till att fylla förrådet av det jag behöver för att fixa tre måltider plus tre mellanmål varje dag. Frukt och grönt och rotsaker, bönor och nötter och bär. Fågel, fisk och mittemellan.

Mina portioner räknar jag ut med hjälp av den knutna näven eller handflatan. Och DET är jävligt smidigt, dom måtten har man ju alltid till hands...moahaha.

Men just nu vill jag bara krypa in i morgonrocken och dra filt och täcke över mig. En dusch skulle sitta som en smäck. Men då dör jag av köldknäpp.

...har börjat.

Strax inledes min tionde och sista vecka med soppor, och jag måste medge att jag ser fram emot slutet. Varje gång jag står där med visp, skål och hett vatten tar det emot. Sopporna smakar lika bra som dom gjort hela tiden, men känslan finns inte där längre.

Ett helt fantastiskt resultat har jag uppnått- 16 kg mindre Fru B! Och det är jag så himla stolt över, för det har jag klarat med en stor portion jävlaranamma och coach Angelina. Tycker det är jäkligt roligt att springa omkring i mina för stora brallor och "gnälla" över att dom kasar ner! Roligt är det också att gå och titta på kläder i alla affärerna (bortsett från sketna HM då) och faktiskt hitta min storlek. Köpte en lite tightare top häromdan, som jag hade tillsammans med en skitsnygg kofta och hur jävla fin va ja ente i d!

Idag är jag mer insnöad än vanligt. Vi lär inte komma många meter utanför dörren, om vi ens kommer ut. Redan i gårkväll var drivan utanför ganska rejäl. Det trista är att vi måste på nått vis iväg, vi har ett hyrsläp som ska återlämnas senast kl 14. I detta släp transporterade vi vår splajsans nya soffa igår, och hujedamej va fint det blev! Och kuddar och filtar och gardiner och krukor och en vas med hittepåblommor i och...

I denna snötäckta värld jag lever i just nu finns det gott om mysfaktorer. En är att tomten snart är på väg...

Tjingeling!

...elva igår förmiddag kom jag på att jag glömt äta frukost. Tog en kopp kaffe tillsammans med kollegorna i fikarummet, sen var det full rulle med allehanda uppdrag. Körde iväg för att inhandla lite växter till vårt väntrum och det var då jag kom på det. Inte för att jag var hungrig, utan bara så där. Min sopprutin kom av sig, det blev lunch och middag med lite väl korta mellanrum.

Lite märkligt, det där. Att mat inte är det första jag tänker på när jag tar mig ur sängen på morgonen. Tror att det är positivt, men å andra sidan vet jag ju att det är viktigt med regelbundenhet i intagandet av föda.

Vissa dagar känner jag att det är dax att börja äta vanlig mat, andra tycks sopporna vara en fiffig lösning. Det är hursomhelst ett ganska smidigt leverne, jag vet ju vad jag ska äta. Kräver ingen planering, mer än att jag ska ha tillgång till varmt vatten, en skål och en visp.

Banan och keso som mellanmål nr I och två små clementiner blev mellanmål nr II igår. Känns helt okej att tugga lite mellan måltiderna, men det smakar tyvärr inte lika gott som jag inbillat mig i flera otuggiga veckor. Men jag ska nog få smak på mat igen...är jag rädd...

Golv. Det är nära nu. Käre A kånkade in spånskivor igår, idag blir det såga av och kanske blir det golvläggning i helgen. Jag tror jag ska kommendera honom att sätta fart vid 13-tiden imorron lördag...då är det visst fotboll på teve...Arsenal mot Tottenham tror jag... engelska korplag.

Tjingeling!    

Doftar så satans gott med stekt bacon!

Och jag minns faktiskt hur det smakar... För säkerhets skull sitter jag för mig själv när käre A mumsar i sig av kvällens middag. Min soppa väntar strax på att bli uppäten ju. Jippie...

Lite trött på dom däringa sopporna nu, denna vecka nr 8. Även om jag lagt till en frukt eller en klick keso med bär då och då, så känner jag att det snart är dax att börja se över matförrådet för min egen del. Bl a annat läsa på i Xtravaganzas handbok, där står så mycket bra att tänka på. Vad man ska ha hemma i kyl och skafferi, tips på måltider och mellanmål.

Av min visuella plan på tio veckor återstår det alltså 2 1/2 vecka. Baggis. Njaeä...men det ska gå, det här.

I söndags var det kalas med ål...jädrans tur man inte äter... Det luktade riktigt räligt, dessutom. Men det kan man ju inte säga till värdinnan, så jag satt och drack kolsyrat vatten när resten av släkten slevade i sig av kokt och stekt ål med tillbehör. Fy. Usch.

En chokladkartong stod öppen på soffbordet, men nä- blev inte ens sugen. Och inte på princesstårtan dom hade till kaffet heller. Men den såg fin och god ut.

Annars är jag mest trött och lite småilsk. Det jobbet jag har kan reta opp en emellanåt. Egentligen inte jobbet, men bristen på organisation. Fast å andra sidan kan jag ju skita i det, jag är ju inte personalansvarig.

Även om man skulle kunna tro det.

Blev arg igår. Riktigt jävla ilsken. Numera händer det kanske en gång i halvåret, och varje gång är det jobbet som retar opp mig.

Men skit samma. Det jag la märke till den här gången var att min gamla vana att ta nått att äta för att varva ner mina upprörda nerver fanns där direkt. Snacka om att ränderna aldrig går ur... Hursomhelst åt jag ingenting, och bara det är ett megastort kliv i min nya riktning! Men känslan fanns där omedelbart, vilket gjorde mig lite skrajsen, faktiskt.

Kan jag hantera det som jag gjorde är det i sin ordning. Och nu vet jag att jag kan!

Har lagt till ett mellanmål per dag, och det verkar bli bra. Tog mitt första äpple på nästan två månader häromkvällen, men det smakade inte så gott som jag trodde att det skulle göra. Dessutom bet jag mig i läppen! Jag inbillade mig att tugga var som att cykla- har man en gång lärt sig...

Fick för mig att vara civilklädd på jobbet igår, eftersom vi hade möte. Ägnade en stund åt att stryka kläder och fixa. Tänkte ta på mig tunika, byxa och linnejacka jag använde 25 september när T och P gifte sig. Gick det bra? Nä, för det gjorde det INTE! Som jag sa till dottern: Jag ser ut som en jävla galge man slängt nått på. Gnäll nu inte över det, sa dottern. Det är väl positivt!

Och jo, det är det ju. Men det finns inte mycket i garderoben som passar nu, och det kan bli dyrt. Inte bara det, egentligen. Jag tycker om en hel del av mina kläder. Men av det jag provade igår satt ingenting som det skulle.

Jag har sparat några få paltor sen tidigare, då omfånget av nån anledning var mindre, men det fattas fortfarande en bit innan jag kommer i dom.

Jag har i alla fall köpt mig en ny jacka. En lila! Tjoho va snygg jag blir i den!

Var in om Xtravaganza igår för att köpa soppor. Träffade coach Angelina som hälsade mig med en bamsekram! Så himla härligt!

Den senaste tiden har jag varit lite...vet inte riktigt hur jag ska trycka ut mig... ur kurs, kanske. Inte så att jag tappat fokus på slutmålet, icke. Men jag känner mig inte pigg och alert, som jag gjorde dom första veckorna. Lite matthet kryper på mig alltsomoftast.

Jag pratade med Angelina om det igår, och hon sa att kanske är det så att jag är mogen för att gå över på halvfart. Alltså lägga till lite vanlig hederlig mat i min vardag. Mycket mycket försiktigt, så klart. Vi diskuterade länge och väl, mest min tanke att jag känner det som om jag skulle ge upp. Aldrig, sa Angelina. Det är tvärtom en positiv kursändring, sa hon. Hon fortsatte: Du har gjort dina första tre veckor med glans, du har vecka för vecka känt dig för på helfart. Nu är du på din sjunde vecka, vilket är ett superresultat. Även om ditt eget uppsatta mål är tio veckor på helfart så är det en sund inställning att lägga till exempelvis tre mellanmål. Gör så fram till dina tio veckor, sen är du redo att gå över på halvfart.

Hon är klok, hon. Troligtvis gör jag som hon råder. Men inte förrän nästa vecka, för har jag börjat ny vecka så har jag. Alltså- nästa vecka blir nr 8 i raden, och det blir tre veckor fram till tio-strecket. Helt perfekt tidsperiod att trappa upp, enligt Angelina.

Och sen fick jag en bamsekram till!

Varför föddes man vacker i stället för rik? Har jag undrat många gånger. Just nu skulle jag behöva vara skitful med börsen full av guldpengar! Så mycket jag vill köpa till vårt renoveringsobjekt(alltså huset). Gardiner, filtar, mattor, lampor och mest av allt Ikeas Bestå burs i rött! Just nu finns både tv-bänk och hylla på Blocket...jag måste inte köpa nytt om begagnat är i bra skick. Inte om jag på så vis kan spara nån tusing.

Jag är inte dum bara för att jag är snygg.

... och även sjätte veckans sista soppa är uppslörpad.

Det blev svampsoppa. Egentligen inte vad jag ville ha, men det börjar bli tomt i soppförrådet. Begriper inte hur jag tänker när jag köper mina soppor, det blir alltid fel i slutet. Varje gång tror jag att jag handlar så att det ska räcka tills varannanveckasträff, men icke. Så det blir till att svänga inom Xtravaganza redan imorrn, träffen är inte förrän på onsdag.

Ganska vasst, det här. Sex långa veckor. Vem trodde det?  Inte jag. Men så är det. Känns helt ok, må jag säga.

Blev lite mallig igår. Käre A och jag var bjudna till världens bästa grannar på middag, vilket blev en trivsam tillställning. Granne A bjöd på varm smörgåstårta, och det doftade mums. I min medhavda påse hade jag kycklingsoppa, vitlöksklyftor, curry och ingefära. Och en skål och en visp.

Varför mallig då? Jo granne T tittade lite frågande på mig en god stund, sen sa han: Har du nya glasögon? Nä, sa jag. Men det är nått konstigt med dig, sa han, jag känner liksom inte riktigt igen dig.

Käre A verkade en liten aning stolt när han svarade: Nä, hon har inga nya brillor, men hon har gått ner i vikt och så har hon nyckelben!

Även om jag själv märker av förändringen under dessa veckor är det så himla härligt när andra kommenterar det! Jag får vara en mallgroda!

Annars har det inte hänt så värst mycket idag. Någon har nog varit lite bakis. Och så var spacklet slut. Och den affär som har monopol på att sälja sånt har stängt på söndagar...eller hur det nu var.

Mitt humör har varit av det lite ilskna slaget idag. För att jag vill ha färdigt i kåken, men jag styr inte över det.

Heller.

I magen. Som vore jag hungrig. Och det är jag. Nästan hela tiden. Så har det varit några dagar nu, och då är det inte en dans på rosor med sopporna, kan jag säga. Och då känns ytterligare några veckor i den andan som näst intill oöverstigligt.

Men det är väl svacka nr ... 4...eller 5... eller så.

Till dom där tio veckorna jag har tjatat om är det fyra kvar. Ynka fyra! Skulle väl vara fan om jag inte fixar det! Klart jag gör!

Å andra sidan är det fem till lucia. Jag har ställt frågan förut: Tio veckor eller fram till lucia? Vilket är målet? Det var ju egentligen tio veckor jag bestämt mig för, innan jag räknade fel i kalendern.

Som det känns nu har jag dött av svält innan, och då kan det ju kvitta vilket. Faktiskt.

Nu hålls det på att renovera TV-rummet. Det revs tapeter i ett rasande tempo igår, idag ska det ångas ytterligare några lager av den varan. Minst tre lager tapet var det från början. Nu är vi inne på medaljongerna, under den sitter en grå -60talare. Men det ska nog gå. Käre A frågade hur vi skulle lägga upp lördagens arbete- ska du ånga och jag skrapa? sa han. Eller tvärtom? Det blir väl jag som ångar, tror jag. Det verkar bli mindre spackling om han håller i skrapan...

Får inte glömma öronpropparna. Inte för att det väsnas så värst när man ångar tapeter. Men att stå så nära käre A när han har ett verktyg i handen kan få en lomhörd ganska omgående.

Han svär. Och galer. Heeela tiden. Det är nån koppling hos käre A som gör att så fort han bara tänker på att ta tag i en hammare, så svär han.

Märkligt, men sant.