... i själsomloppet.

En riktigt räli en som glufsar i sig av allt. Njae, inte allt. Den (han?) är en kräsen jävel, för det är bara det goda som går åt. Och när den smaskat klart, för stunden då, blir det...ja, det blir helt enkelt bara skit av det.

Varför har jag nu det då? Jag, som är docent i hypokondrina(!) åkommor har en teori, naturligtvis.

Brist på ljus.

Så är det. I vintras när vi på jobbet planerade vår sommarsemester hade vi fina bilder inom oss av sol och bad och värme och ljumma kvällar och...

Inte en enda av oss kalkylerade med paraply och gummistövlar.

Alltså brist på solljus, det som ger oss den så livsviktiga D-vitaminen. Regn och regn och regn. Som salig mor sa: Rätt som det regnar kommer det en skur.

Vad händer när det regnar hela tiden? Ingenting. Det händer tamejfan inte ett jävla dugg! Man bara sitter där och glor.

Men det är då man säger:

Om vi skulle äta nått gott idag. Och igår och i morron och i övermorron och på tisdag. På fredag får vi ha nått extra mumsigt och på lördag är det liksom lite festligt och på söndag regnar det.

Äta bör man, annars dör man. Äter gör man, ändå dör man. Moment22 om du frågar mig.

När jag nu sammanfattar mina analyser av hur det kommer sig att jag har gnagarbesök, är svaret mer än tydligt:

En aldrig sinande ström av mackor, godis, vin, jordnötter, revbensspjäll och Cheese Doodles Nacho tillsammans med ett för varje dag stigande missnöje med mig själv...är helt enkelt en jävla dålig kombination.

Nu, gnagarskrälle, kan jag upplysa dig om att sjappet har stängt.

Du kommer inte ens att fastna med skägget i brevlådan.

Må himlens skyar öppna sig och dränka dig.

Har det regnat på mig en hel sommar ska det jävlar regna på dig.

* Vad ska vi ha till middag?

* Ska vi fika?

* Vad ska vi bjuda på?

* Ska vi grilla på lördag?

* Ta med nått till kaffet!

Att äta är ett socialt arbete. När som helst, hur som helst. Och alltid. Hela tiden. Om man glor på TV så är 85% av reklamen matinspirerad. Nu är ju det inte nån vetenskaplig siffra, men är det inte smörgåsmargarin som göra att man glömmer vilken dag det är så är det saft som tar en till allehanda djungler på jakt efter vilken smak den har. Eller chokelakagebagare med kockmössa och dom fiiinaste råvarorna. Eller fredagsmys med skruv. Och pålägget som ger tröst i alla sammanhang, från orientering till graviditet.

Och El Macho.

Helt Pucko.

Ta en dag till att notera hur många gånger det pratas mat i omgivningen. Det händer så ofta att man borde bli mätt på det.

Sen visas det en rolig(?) serie om två tjockisar som träffas på nån form av AA-möte, men för överätare. Mike & Molly har inte en chans att hitta kärleken i "vanliga världen"...eller...kaka söker maka...eller...?

Det är fan inte lätt att vara ödmjuk.

För den som är felfri.

...med en polkagriskaramell i mun.

Vafan, sa jag, sånt äter ju inte jag. Och skyfflade skyndsamt över karamellen i munnen på käre A.

Har ni tänkt på hur många butiker det är som har en liten skål med allehanda godis vid kassan? Nja, kanske inte Ica och Willys och så, men sådana där specialaffärer. Bara igår utsattes jag för minst två. Den ena hade Ahlgrens bilar och den andra hade just polkagriskarameller. Tror jag kan nämna hur många som helst som har karameller i reklampapper. Forex har mumsiga gula och svarta, bl a.

Hursomhelst så har den här soppveckan gått hyggligt bra. Så pass att ett visst magerhetssyndrom har infunnit sig. Alltså känslan av att ha tappat ca 100kg i ett svep. Vattentapp, med andra ord.. Kroppen får helt plötsligt plats i sig själv när onödig vätska försvinner. Nu är det dax att tappa fett också, och det kommer av sig självt om man håller i. Och det tänker jag göra i en vecka till.

Varför? Tja, säg det. För att jag kan, antar jag. När väl första darriga, huvudvärkiga, tröttiga och mattiga  ketonfasen hamnat i rätt läge mår jag fantastiskt bra av någon veckas helfart. Samtidigt som det får mig att ha koll på läget. Som jag sa innan i veckan så sitter mitt överätande i huvet, och med ett SoppaX3-brejk hamnar jag på den nivå där jag vill vara.

Lugnt och sansat. Lite frukt och en och annan hemodlad gurkskiva någon gång om dagen piggar upp och har visat sig passa mig alldeles utmärkt.

Fick en ärofylld fråga av yngste sonen: Mor, vill du läsa "Evangeliet om Jesus och barnen" på Lill-loppans dop på söndag?

Farmor blev varm i hjärtat. Klart jag vill! Nu är jag ju inte religiös så det stör, direkt, men vissa texter ur Kyrkans skrift faller mig i smaken.

I smaken...på nått märkligt vis hamnar det mesta jag tänker och skriver i någon form av ät-kategori...

... en röd tråd.

Men jag tror mig ha hittat den.

Efter två rälia ryggskott tappade jag den, och i min orörliga deppighet gjorde jag som jag alltid gjort förr. Åt. Och åt. Och åt lite till. Efter helgens snigelvistelse med konstant tuggande av allehanda plock var det då åter dax att gå på rödtrådssafari.

Soppa. Morgon middag och kväll. Och det är lite som att pånytt-födas, märker jag. Riktigt najs och roligt att stå där och vispa runt i en skål. Och gott är det också.

Jag har alltid haft en förkärlek för överdrifter. Som nu, då jag påskiner att jag letar tråd. Skitsnack. Förra veckan var jag och världens bästa vän tillsammans med hennes goa mor i Tyskland för att utöva shopping. Och då visste jag ju vad jag hade att göra.

För efter en stadig båtfrukost innehållande bl a en croissant(!) och ett wienerbröd(!!) drabbades jag av det som GBP-opererade drabbas av: Dumpning. Fy fanken vicken pärs.

Och då visste jag ju var den röda tråden fanns.

I min något förvirrade hjärna.

Gamla vanor sitter som ett klibbigt tuggummi, varje gång jag blir arg, deppig, ledsen eller orolig kommer den gamla viljan att överäta tillbaka. Under så många månader har jag tränat för att kontrollera den, men vips! så sitter den där på axeln och tjatar. Jävla mög, är vad det är.

Nu har jag en molande oro i magen inför älskade dotterns operation, det kommer att gå hur bra som helst men ändå. Jag måste plocka fram absolut allt jag har för att inte vanka fram och tillbaka och stoppa i mig allt jag kommer över.

Men det är lugnt. Tror jag.

Jag har ju hittat den röda tråden. Min tråd.

...sitter min kollega i baren och tittar på havet. Det sa han alldeles nyss när vi chattade en stund. Jag är, fan tro´t, inte helt mossig men jag förundras fortfarande av den kommunikation som är möjlig med hjälp av Internet. Visst är det helt fantastiskt! Där sitter han, hans klocka visade 13.45 och min 07.45, olika världar med jag vet inte hur långt avstånd men ändå kan vi på exakt samma gång prata med varandra. Så märkligt. Så mäktigt.

Igår var det kalas med mat och dryck. Jag käkade en jättegod chili med en klick yoghurt och två bitar bröd. Kunde hoppat brödet, visst. Men min devis att jag kan äta allt men inte alltid står sig.

Sen blev det svårt. In bar dottern en tårta hon experimenterat fram. Chokladbottnar, vit chokladmousse, blåbärsmousse och täckt med dumlegrangesellervaddetnuhette. Tjingeling Xtravaganza. Det var något så vansinnigt gott! Den smälte i munnen och alla smakerna fann varandra i total harmoni! Ja, ni ser- jag blev helt tagen. Jag tog en bit. Och njöt i fulla drag. Men eftersom mitt minne är så kort, så kort tappade jag liksom bort hur det smakade. Därför tog jag en bit till för att friska opp hjärnan lite.

Nä, dra mig på en liten vagn, sa alltid vår salig mor. Uttrycket använde hon alltid när hon blev förvånad, eller lite upprörd, eller när nått gick åt skogen.

Inte förrän jag blev vuxen begrep jag vad hon egentligen sa, alltså rent bokstavligt. Mor använde sig ibland av svavelosande ramsor, men denna sa hon ofta, ofta. Den är så söt, tycker jag.

Tänk om ungdomen nuförtiden skulle säga så! Så gulligt! Jag tror att mor var föregångare till fuckyou, stickobrinn, ohmygod och andra moderna uttryck!

Nä, dra mig på en liten vagn, sa jag INTE igår när jag upptäckte att tröjan jag stickar till goa O inte blir bra.

Vad jag sa? Jo jag sa: Nämen ojdå, så det kan bli.

Dessutom ljuger jag lika bra som en häst travar.

... hängröv har många ynglingar i sina brallor idag. Så ock jag. Men i mina trosor, både bokstavligt och bildligt. Olika anledningar finns till detta, en är att det är dax att införskaffa nya eftersom det var ett bra tag sen sist. En annan är att många av dom kilon jag tappat har tagits från denna kroppsdel där nämnda plagg är avsett att skyla.

Och tredje orsaken är att jag är så vansinnigt slö med träningen. Det har varit snö, det har varit is, det har varit kallt...ursäkterna är många och långa. Som om vädret skulle ha någon som helst betydelse när träningslokalen är inomhus. Ibland är jag mer än vanligt dum. Faktiskt.

"Man blir så pigg av träning", sa dottern häromdan. Och hon har så klart för sig. Man blir ju det.

Det kan man i alla fall läsa i alla fitnesstidningar, hurtbullebloggar och allmänna råd och rön.

Tänkte börja på onsdag. Då har coach Angelina bjudit in vår grupp till träning. Vad var det hon skrev i mailet... funktionell träning...hm... urtidsminnen av skolans strömhopp över bock och plint flimrar förbi...OMG.

Hursomhelst är jag mer än halvvägs mot mitt mål. Snyggt jobbat, Fru B! Och jag är inte längre fet, bara överviktig. Enligt BMI. Som om jag bryr mig om dessa formler och sätt att räkna ut fan vet allt. Förhållandet mellan det och det blir si om du gör så. Jo tjena.

Vill jag ha nått mått på hur jag lyckats förändra min kropp tar jag helt enkelt en titt i brallan.

Det är där det hänger.

Och det är ju inte märkligt ett enda dugg.

Att beträda alla dessa isiga gator, vägar och stigar gör att man drar på sig en spänning utan dess like. I låren, i rumpan, i ryggen, i axlarna. För att till slut nå nacken och ge en huvuvdvärk som heter duga. Lägg till flunsavärk och du mår som ett ursketet äppelmos.

Med tanke på var det eventuellt kommer ifrån vill man inte ha det på gröten. Äppelmoset, alltså. Några dagar nu har matlusten varit sämre än värdelös, så jag vill egentligen inte ha nånting. Men äta bör man, annars dör man. Nu tror jag väl i och för sig att man gör det ändå, men visst. Det var bra på soppornas tid! Då slevade man glatt i sig dagens 3 och behövde inte bry sig.

När man inte känner för mat alls, blir valet inte helt enkelt. Någon förskrämd tomat och lite keso. En frukt och lite mandel. Kanske några torkade tranbär. Så ska jag absolut inte äta! Min kropp ska inte för ett ögonblick tro att det är svält på gång, och på så vis spara på det den har! Den skulle bara våga.

Currykyckling låter så himla gott. Alla dagar utom just nu. Men den puttrar lite trivsamt på spisen, och det SKA bli en knuten näve av den, lika mycket grova grönsaker och handflatestor sallad.

Så du kroppen- fatta det.

...burgundisk gryta, semlor och tårta.

Två dagar med kalas har satt sina spår. Förhoppningsvis inte i midjan. Även om jag käkat wayoff Xtravaganza känns det inte som om jag har helt tappat fokus. Faktiskt inte alls.

Äter du som vanligt nu? sa svägerskan häromdan. Nä, sa jag. Så kan jag aldrig mer äta.

Knepet för mig är att välja ut lite av varje som jag verkligen tycker om, när det är kalasdax. Och inte ägna mig åt trams som dåligt samvete, men däremot mer än nånsin hålla fast vid mitt mantra att jag kan äta allt, men inte alltid.

Så jo- kalasandet slutar på plus/minus noll. Alldeles lysande, Sickan!

För övrigt har jag ägnat mig åt ett röjande av mått. Ute och inne. Skottat snö, fått "tillbaka" uterummet från all skit som hamnat där under renoveringen, varit på soptippen med mög, legat halvvägs ner i en container och fiskat opp min nyckelknippa.

Och sabbat min bil.