... i själsomloppet.

En riktigt räli en som glufsar i sig av allt. Njae, inte allt. Den (han?) är en kräsen jävel, för det är bara det goda som går åt. Och när den smaskat klart, för stunden då, blir det...ja, det blir helt enkelt bara skit av det.

Varför har jag nu det då? Jag, som är docent i hypokondrina(!) åkommor har en teori, naturligtvis.

Brist på ljus.

Så är det. I vintras när vi på jobbet planerade vår sommarsemester hade vi fina bilder inom oss av sol och bad och värme och ljumma kvällar och...

Inte en enda av oss kalkylerade med paraply och gummistövlar.

Alltså brist på solljus, det som ger oss den så livsviktiga D-vitaminen. Regn och regn och regn. Som salig mor sa: Rätt som det regnar kommer det en skur.

Vad händer när det regnar hela tiden? Ingenting. Det händer tamejfan inte ett jävla dugg! Man bara sitter där och glor.

Men det är då man säger:

Om vi skulle äta nått gott idag. Och igår och i morron och i övermorron och på tisdag. På fredag får vi ha nått extra mumsigt och på lördag är det liksom lite festligt och på söndag regnar det.

Äta bör man, annars dör man. Äter gör man, ändå dör man. Moment22 om du frågar mig.

När jag nu sammanfattar mina analyser av hur det kommer sig att jag har gnagarbesök, är svaret mer än tydligt:

En aldrig sinande ström av mackor, godis, vin, jordnötter, revbensspjäll och Cheese Doodles Nacho tillsammans med ett för varje dag stigande missnöje med mig själv...är helt enkelt en jävla dålig kombination.

Nu, gnagarskrälle, kan jag upplysa dig om att sjappet har stängt.

Du kommer inte ens att fastna med skägget i brevlådan.

Må himlens skyar öppna sig och dränka dig.

Har det regnat på mig en hel sommar ska det jävlar regna på dig.