Och det är ju inte märkligt ett enda dugg.

Att beträda alla dessa isiga gator, vägar och stigar gör att man drar på sig en spänning utan dess like. I låren, i rumpan, i ryggen, i axlarna. För att till slut nå nacken och ge en huvuvdvärk som heter duga. Lägg till flunsavärk och du mår som ett ursketet äppelmos.

Med tanke på var det eventuellt kommer ifrån vill man inte ha det på gröten. Äppelmoset, alltså. Några dagar nu har matlusten varit sämre än värdelös, så jag vill egentligen inte ha nånting. Men äta bör man, annars dör man. Nu tror jag väl i och för sig att man gör det ändå, men visst. Det var bra på soppornas tid! Då slevade man glatt i sig dagens 3 och behövde inte bry sig.

När man inte känner för mat alls, blir valet inte helt enkelt. Någon förskrämd tomat och lite keso. En frukt och lite mandel. Kanske några torkade tranbär. Så ska jag absolut inte äta! Min kropp ska inte för ett ögonblick tro att det är svält på gång, och på så vis spara på det den har! Den skulle bara våga.

Currykyckling låter så himla gott. Alla dagar utom just nu. Men den puttrar lite trivsamt på spisen, och det SKA bli en knuten näve av den, lika mycket grova grönsaker och handflatestor sallad.

Så du kroppen- fatta det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

... i själsomloppet. En riktigt räli en som glufsar i sig av allt. Njae, inte allt. Den (han?) är en kräsen jävel, för det är bara det goda som går åt. Och när den smaskat klart, för stunden då, blir det...ja, det blir helt enkelt bara skit av det....

* Vad ska vi ha till middag? * Ska vi fika? * Vad ska vi bjuda på? * Ska vi grilla på lördag? * Ta med nått till kaffet!   Att äta är ett socialt arbete. När som helst, hur som helst. Och alltid. Hela tiden. Om man glor på TV så är 85% av...

...med en polkagriskaramell i mun. Vafan, sa jag, sånt äter ju inte jag. Och skyfflade skyndsamt över karamellen i munnen på käre A. Har ni tänkt på hur många butiker det är som har en liten skål med allehanda godis vid kassan? Nja, kanske inte I...

... en röd tråd. Men jag tror mig ha hittat den. Efter två rälia ryggskott tappade jag den, och i min orörliga deppighet gjorde jag som jag alltid gjort förr. Åt. Och åt. Och åt lite till. Efter helgens snigelvistelse med konstant tuggande av all...

...sitter min kollega i baren och tittar på havet. Det sa han alldeles nyss när vi chattade en stund. Jag är, fan tro´t, inte helt mossig men jag förundras fortfarande av den kommunikation som är möjlig med hjälp av Internet. Visst är det helt fantas...