... en röd tråd.

Men jag tror mig ha hittat den.

Efter två rälia ryggskott tappade jag den, och i min orörliga deppighet gjorde jag som jag alltid gjort förr. Åt. Och åt. Och åt lite till. Efter helgens snigelvistelse med konstant tuggande av allehanda plock var det då åter dax att gå på rödtrådssafari.

Soppa. Morgon middag och kväll. Och det är lite som att pånytt-födas, märker jag. Riktigt najs och roligt att stå där och vispa runt i en skål. Och gott är det också.

Jag har alltid haft en förkärlek för överdrifter. Som nu, då jag påskiner att jag letar tråd. Skitsnack. Förra veckan var jag och världens bästa vän tillsammans med hennes goa mor i Tyskland för att utöva shopping. Och då visste jag ju vad jag hade att göra.

För efter en stadig båtfrukost innehållande bl a en croissant(!) och ett wienerbröd(!!) drabbades jag av det som GBP-opererade drabbas av: Dumpning. Fy fanken vicken pärs.

Och då visste jag ju var den röda tråden fanns.

I min något förvirrade hjärna.

Gamla vanor sitter som ett klibbigt tuggummi, varje gång jag blir arg, deppig, ledsen eller orolig kommer den gamla viljan att överäta tillbaka. Under så många månader har jag tränat för att kontrollera den, men vips! så sitter den där på axeln och tjatar. Jävla mög, är vad det är.

Nu har jag en molande oro i magen inför älskade dotterns operation, det kommer att gå hur bra som helst men ändå. Jag måste plocka fram absolut allt jag har för att inte vanka fram och tillbaka och stoppa i mig allt jag kommer över.

Men det är lugnt. Tror jag.

Jag har ju hittat den röda tråden. Min tråd.