Fast man kan ju undra...hur tänkte jag här?

Fick för mig att baka kanelbullar. Inte bara fick för mig- jag gjorde det också. Denna dag 16 med Xtravaganza. Men mitt lukt- och smaksinne har nog fått sig en törn, för jag tycker inte att det luktade speciellt gott. Kände bara lukten av jäst. Och det är ju örk.

Svårigheten kom när jag tvunget skulle vara en rekorderlig mormor och ge barnbarnen sån mat som är poppis. Köttbullar och pasta. Och ketchup. Förstår ni hur ljuvligt detta doftar! Märkligt är det, för jag tycker egentligen inte att just den här maten är så vidare värst mumsig i vanliga fall.

Har läst andra Xtravaganza-bloggar där skrivarna har berättat hur dom stoppat en skinkbit eller en bit godis i mun och sen låtit det valsa runt där en stund för att sen spotta ut. Det var nära! Men sen föreställde jag mig hur den där köttbullen ser ut när jag spottar ut den och då faller det liksom...

Haft en bra dag idag rent allmänt. Varit relativt glad och pigg, det verkar som om jag har varannandagsmående. Igår höll jag på att dö av svält hela dan, men idag funkar det bra. Fick i och för sig inte frukost förrän efter 10, och det blir lite skev fördelning av soppintaget då. Har ju kvällssoppan kvar, och den brukar jag käka mellan 7-8 på kvällen. Sen blir det vatten och kaffe för resten.

Och så ska jag titta på när käre A stoppar i sig nybakta kanelbullar. Vicket nöje.

Idag är det dag 15 med Xtravaganza. Vart tar tiden vägen?

Ska man räkna på dom 3 veckor som liksom är första etappen på helfart så är det strax klart! Men det är ju inte riktigt vad jag planerat. Fr o m nästa vecka tar jag en vecka i taget. Har i huvudet satt upp 13 december som en dag att gå över på halvfart, och det blir exakt tio veckor sedan starten. Ska väl gå!

Tänkte åka till gymmet idag, men det får nog bero... fotvården jag ägnade mig igår blev inte så lyckad... min ena tå är ganska sargad, för att uttrycka sig milt. Kan nämligen inte ha sko på den foten idag... kan och kan, det kan jag ju, men det gör så in i vassen ont. Nu är det inte första gången jag går fram som ett jehu med den här stackars tån- varför lär jag mig aldrig????

I stället för löpbandet får jag ägna mig åt den mentala träningen, nog så viktig för mig. Har halkat efter lite i helgen med lyssnandet, och märkligt nog känner jag det. Jag får en bra energi och en go känsla när jag lyssnar, resten av dagen  blir så lätt, på nått vis.

I eftermiddag är det jobbet igen, har varit ledig 3 dar nu. Innan dess kommer grannens febriga dotter in och vilar på vår soffa medan pappan åker iväg till röntgen. Så ska det tränas mentalt är det hög tid nu!

Näfan... muntorrhet ska det va!

Min salig mor sa alltid: Jag är så torr i mun att jag inte kan spotta till marken.

Så sant, så sant. Sedan jag började med Xtravaganza är jag ständigt som ett sandpapper både i mun och i hals. Störigt så satans. Köpte nån spray på apoteket som förutom att den smakar apa inte gör så mycket nytta.

Och tuggummi är ju inte "legalt". Efter en pratstund med min hälsokonsult häromdagen tuggar jag i alla fall nått gummi per dag. T ex om jag ska prata mycket (vilket käre A säger att jag gör heeeela tiden, både på in- och utandning) eller när jag går ut med hundarna eller annan fysisk träning.

Letar efter tuggummin som inte smakar sött, vilket dom flesta gör, tyvärr. Det slog mig nu att bästa vännen L köper en sort på apoteket...tror jag... och dom är visst rätt okej, om jag minns rätt efter att ha blivit bjuden på ett i somras.

Måste inhandlas snarast!

Den här dimmiga Skånedagen ska förmodligen ägnas åt vår pågående renovering, men jag skulle även behöva reda upp resterna av sommarens blomprakt. Mina kära pelargoner måste tuktas och nya skott ska planteras, i den händelse att moderplantan fryser ihjäl i vinter.

Men helst av allt skulle jag vilja sitta i soffan med en bra bok och käka chokladpraliner.

VA????? Va fan sa jag?????

... blev dagens middag. Åt maken, min käre A.

Jag valde bland mina soppor och tog sparrissoppan, lite omväxling från kycklingsoppan jag käkat flera dar nu. Visst doftade det gott av köttbullar när jag stekte dom, och jag vet ju hur gott det smakar. Har liksom ätit mina köttbullar förr!

Men nä, det var inte oemotståndligt. Inte svägerskans medhavda äppelkaka med vaniljsås heller. Tänk, det fanns en tid då jag kunnat döda för en äppelkaka! Och vi snackar då ca fjorton dar bakåt i tiden...

Men jag kunde knäppa den fina linnejackan i härlig plommonfärg jag hade på systerdotterns bröllop för tre veckor sen. Det kunde jag inte då, kan jag säga. Det är sådana här små vardagssaker som gör mig så glad. Nä, jag har inte klivit upp på vågen, tänker göra det en gång i månaden, på sin höjd. Vikten är ganska oviktig. Jag vet att min startvikt var 112 kilo och det är från den jag utgår, men om det är si eller så mycket per vecka kan kvitta. Det är känslan jag vill ha, känslan av lätthet i kroppen och att rörligheten blir bättre för varje dag.

För övrigt har jag väl inte mått lysande idag, vet egentligen inte varför. Lite dämpad, lite ångest och lite matt har jag känt mig. Men bara lite. Inget som oroar. Tror jag! Dagar som denna kommer det säkert fler av, det ingår i kitet, liksom.

Jag får njuta desto mer av stunder då jag är wild n´crazy!

Jag ligger lite efter här i bloggen. Därför skummar jag av dag 1-12 av mitt xtravaganta leverne.

När samtal och introduktion, vägning och mätning var avklarat tog så det däringa pulverlivet över. Fy fan. Ärligt talat. Så vidrigt smakade det. Positiv från början tänkte jag: Det här kommer aldrig att funka! Och inte blev det bättre av att jag mådde som ett ursketet äppelmos de första dagarna. Tröttare än trött, ont överallt och gnällig som aldrig förr.

Kaffe kunde man ju dricka enligt programmet, men utan socker och mjölk. Svart kaffe dricker jag alltid på jobbet, det är bara hemma jag har en skvätt mjölk i. Vanligt socker har jag inte använt på åratal, men däremot sacketter vilket inte är tillåtet här. Fy fan igen, det går helt enkelt inte att dricka. Så vidrigt. Vissa saker går bara inte.

Efter nån dags shakande och äcklande testade jag att blanda pulvret med varmt vatten och vips!... nu snackar vi!

Och det var då som jag började ana att jag skulle kunna klara av detta! Varm persikosoppa till frukost är så vansinnigt gott, varm svamp- eller grönsakssoppa till lunch och favoriten kycklingsoppa till middag. Jag pressar i 1-2 vitlöksklyftor, kryddar med curry och ingefära och förutom att det doftar ljuvligt smakar det kinamat! Eller som barnbarnet D sa: Farmor, det luktar nudlar!

Och på den vägen är det. Mental träning i stort sett varje dag, vilket är ett måste för det är nog det jag måste öva allra mest. Lyssnandet på CD-skivan har gett mig insikten att jag är dålig, för att inte säga urusel, på att fullfölja. En rackare på att förbereda mig, samla information och läsa på- men sen faller det.

Den fysiska träningen startade igår, och det var hur kul som! Min plan är 2-3 gånger i veckan nu, förutom promenaderna jag tar med hundarna.

Jag är på banan!

Att ha bestämt sig sägs vara en bra början.

Hm... kanske är det så. Men hur många gånger ska man bestämma sig för att det helt enkelt inte ska vara så bra? Eller är det helt enkelt en dålig sak att vara obeslutsam i bestämda lägen?

För att göra en lång historia kort: Jag föddes. Som en av två. Jag är alltså vattuman och tvilling. Kan tyckas vara en märklig, personlighetskluven tillställning men ack nej. Jag är född i vattumannens stjärntecken en kall januarinatt tillsammans med min älskade syster. I hela sju minuter hade jag scenen för mig själv innan syrran gjorde entré!

Stackars vår mor- vi var nämligen två rejäla töser redan från början. Och inte blev vi mindre med tiden.

I skolan kallades vi för BBC. Inte för att vi på något vis stod för alla nyheter, reportage och katastrofer. Nä, förkortningen stod helt enkelt för Big Baby Company.

Lite senare i livet blev jag kallad Molla. Som den skånska jag är begrep jag ju att bakom det trots allt varma, kärleksfulla tillnamnet dolde sig en beskrivning hur jag faktiskt var. Eller såg ut. Tjocka-molla. Så säger vi i södern när vi beskriver en fetknopp av kvinnligt kön.

Nåväl.

Efter säsongens sista, härliga tur med husvagnen var jag så fed up på mig själv, min kropp, mitt dåliga mående...ja faktiskt hela min tillvaro. Väl hemma gick jag igenom posten och där låg den. Reklambroschyren från Xtravaganza.

Och det var då jag bestämde mig.