Var in om Xtravaganza igår för att köpa soppor. Träffade coach Angelina som hälsade mig med en bamsekram! Så himla härligt!

Den senaste tiden har jag varit lite...vet inte riktigt hur jag ska trycka ut mig... ur kurs, kanske. Inte så att jag tappat fokus på slutmålet, icke. Men jag känner mig inte pigg och alert, som jag gjorde dom första veckorna. Lite matthet kryper på mig alltsomoftast.

Jag pratade med Angelina om det igår, och hon sa att kanske är det så att jag är mogen för att gå över på halvfart. Alltså lägga till lite vanlig hederlig mat i min vardag. Mycket mycket försiktigt, så klart. Vi diskuterade länge och väl, mest min tanke att jag känner det som om jag skulle ge upp. Aldrig, sa Angelina. Det är tvärtom en positiv kursändring, sa hon. Hon fortsatte: Du har gjort dina första tre veckor med glans, du har vecka för vecka känt dig för på helfart. Nu är du på din sjunde vecka, vilket är ett superresultat. Även om ditt eget uppsatta mål är tio veckor på helfart så är det en sund inställning att lägga till exempelvis tre mellanmål. Gör så fram till dina tio veckor, sen är du redo att gå över på halvfart.

Hon är klok, hon. Troligtvis gör jag som hon råder. Men inte förrän nästa vecka, för har jag börjat ny vecka så har jag. Alltså- nästa vecka blir nr 8 i raden, och det blir tre veckor fram till tio-strecket. Helt perfekt tidsperiod att trappa upp, enligt Angelina.

Och sen fick jag en bamsekram till!

Varför föddes man vacker i stället för rik? Har jag undrat många gånger. Just nu skulle jag behöva vara skitful med börsen full av guldpengar! Så mycket jag vill köpa till vårt renoveringsobjekt(alltså huset). Gardiner, filtar, mattor, lampor och mest av allt Ikeas Bestå burs i rött! Just nu finns både tv-bänk och hylla på Blocket...jag måste inte köpa nytt om begagnat är i bra skick. Inte om jag på så vis kan spara nån tusing.

Jag är inte dum bara för att jag är snygg.

... och även sjätte veckans sista soppa är uppslörpad.

Det blev svampsoppa. Egentligen inte vad jag ville ha, men det börjar bli tomt i soppförrådet. Begriper inte hur jag tänker när jag köper mina soppor, det blir alltid fel i slutet. Varje gång tror jag att jag handlar så att det ska räcka tills varannanveckasträff, men icke. Så det blir till att svänga inom Xtravaganza redan imorrn, träffen är inte förrän på onsdag.

Ganska vasst, det här. Sex långa veckor. Vem trodde det?  Inte jag. Men så är det. Känns helt ok, må jag säga.

Blev lite mallig igår. Käre A och jag var bjudna till världens bästa grannar på middag, vilket blev en trivsam tillställning. Granne A bjöd på varm smörgåstårta, och det doftade mums. I min medhavda påse hade jag kycklingsoppa, vitlöksklyftor, curry och ingefära. Och en skål och en visp.

Varför mallig då? Jo granne T tittade lite frågande på mig en god stund, sen sa han: Har du nya glasögon? Nä, sa jag. Men det är nått konstigt med dig, sa han, jag känner liksom inte riktigt igen dig.

Käre A verkade en liten aning stolt när han svarade: Nä, hon har inga nya brillor, men hon har gått ner i vikt och så har hon nyckelben!

Även om jag själv märker av förändringen under dessa veckor är det så himla härligt när andra kommenterar det! Jag får vara en mallgroda!

Annars har det inte hänt så värst mycket idag. Någon har nog varit lite bakis. Och så var spacklet slut. Och den affär som har monopol på att sälja sånt har stängt på söndagar...eller hur det nu var.

Mitt humör har varit av det lite ilskna slaget idag. För att jag vill ha färdigt i kåken, men jag styr inte över det.

Heller.

I magen. Som vore jag hungrig. Och det är jag. Nästan hela tiden. Så har det varit några dagar nu, och då är det inte en dans på rosor med sopporna, kan jag säga. Och då känns ytterligare några veckor i den andan som näst intill oöverstigligt.

Men det är väl svacka nr ... 4...eller 5... eller så.

Till dom där tio veckorna jag har tjatat om är det fyra kvar. Ynka fyra! Skulle väl vara fan om jag inte fixar det! Klart jag gör!

Å andra sidan är det fem till lucia. Jag har ställt frågan förut: Tio veckor eller fram till lucia? Vilket är målet? Det var ju egentligen tio veckor jag bestämt mig för, innan jag räknade fel i kalendern.

Som det känns nu har jag dött av svält innan, och då kan det ju kvitta vilket. Faktiskt.

Nu hålls det på att renovera TV-rummet. Det revs tapeter i ett rasande tempo igår, idag ska det ångas ytterligare några lager av den varan. Minst tre lager tapet var det från början. Nu är vi inne på medaljongerna, under den sitter en grå -60talare. Men det ska nog gå. Käre A frågade hur vi skulle lägga upp lördagens arbete- ska du ånga och jag skrapa? sa han. Eller tvärtom? Det blir väl jag som ångar, tror jag. Det verkar bli mindre spackling om han håller i skrapan...

Får inte glömma öronpropparna. Inte för att det väsnas så värst när man ångar tapeter. Men att stå så nära käre A när han har ett verktyg i handen kan få en lomhörd ganska omgående.

Han svär. Och galer. Heeela tiden. Det är nån koppling hos käre A som gör att så fort han bara tänker på att ta tag i en hammare, så svär han.

Märkligt, men sant.

Vissa saker är ju det. T ex att ta en fika när man är på shoppingtur. Men det funkar inte riktigt nuförtiden. Visst, en kopp svart kaffe kan man ju alltid köpa sig. Men frallan med ost, det nybakta wienerbrödet eller varför inte prinsesstårtbiten är ju inte direkt aktuellt. Om man inte kan sitta ner en god stund med nått gott att fika på kan man lika gärna hoppa över. Inte ens en caffe latte kommer på tal.

Grannen bjöd in oss på middag på lördag. Yeah right. Hon är duktig på att laga mat, grannfrun. Och baka kakor. Jag har blivit proffs på att vispa Xtravaganzas soppor... Det här med mat är en otroligt stor social grej. Vilket gör att om jag ska undanhålla mig från det så får jag tillbringa min tid i ett låst, unket garage eller nått sånt. Solokvist.

Det kommer en tid då jag kan njuta av fika på stan, grannens goda mat och annat socialt leverne. Men aldrig som förr. Mitt mentala tillstånd måste alltid vara på topp i dessa stunder, jag måste alltid leva med rösten i huvet som hjälper mig att inte överäta.

Ibland känns det så sorgligt att inte vara som folk i allmänhet.

Inredningen är snart klar i vardagsrummet. Käre A och jag hade en diskussion ang gardinupphängning igår. Inga gardiner som hänger över termostaten på elementet, sa käre A. Så du menar att jag ska hänga upp KORTA gardiner då? sa kära hustrun. Jo det menade han.

Då är jag utan.

Men jag har en otrolig förmåga att se surledsenargbesviken ut. Så nu är dom LÅNGA gardinerna på plats. Tyvärr på sniskan. Gardinstången, som inte var nån billig historia, håller inte måttet mitt på. Det fanns alltså en anledning till att det fanns tre hållare med i paketet.

Käre A borrade upp två. Idag får käre A borra upp en till.

Käre A har en otrolig förmåga att se argilskvansinnigttosig ut.

Det är fan inte fem veckor till lucia. Det är sex.

Nåväl. Men nu är frågan- ska det vara tio veckor eller ska det vara till lucia? Pratade med coach Angelina igår och en vecka i taget var hennes råd. Så är det ju.

Hon sa även att man inte ska förhandla med sig själv. Ska man ju inte ju. För man förlorar alltid det. "Vad händer om jag tar ett äpple idag?" kan man ju säga. Förmodligen händer det inte ett jota, men imorron kan jag förhandla om en knäckemacka med ost. Nästa dag om nått annat. Och så är man igång med att deala med sig själv.

Tänker jag alls icke göra. Så det så.

Nånstans långt inne i finns en smal människa som vill ut, läste jag nånstans. Och jo- jag börjar tro på det nu. Jaja, smal och smal, allt är relativt. Men en mindre i alla fall. Nästan alla mina kläder är i storlek stort, och med tanke på hur exempelvis mina uniformsbrallor sitter nu är det den något mindre omfångsrika Fru B som finns i dom. Najs. Inte snyggt men najs.

Ska iväg och hålla utbildning för ett gäng imorrn, och fan vet om jag inte ska testa dom där jeansen som jag sparat...med den där tunikan som sömmarna höll på att kapsejsa på sist...

Kånkade och asade på möbler igår, vardagsrummet är klart! Sånär som på gardiner, mattor och lite dekoration på väggarna. Och en clubfåtölj som jag så gärna vill ha. Och lite lampor. Och en snygg träskiva med TV:n på. Oooooo så roligt!

Och sen ska det sättas fräs med det andra rummet.

Snart dagens motionsrunda med hundarna, i ett stormigt och regnigt jävla skitväder. Det känns så lätt att promenixa nu, det går som i ett huj. Och snabbt går det också- jag går en halvtimme på tjugo minuter nuförtiden!

Tjingeling!

Min kollega på jobbet fyndade till en kul kommentar, appropå min förlust av 27 cm i midjemått: Men det är ju en hel linjal ju!

Så kan man ju också se det! Men det är det ju faktiskt. Jag ser framför mig trälinjalen vi hade när jag gick i skolan- med svarta och röda markeringar och den var visst 30 cm lång. Den varianten kändes betydligt längre än dagens plastlinjaler.

Jag har kommit av mig i räknandet av Xtravaganzadagar, märker jag. Nu nämner jag det i veckor... "jag är inne på min femte vecka...". Som dessutom snart är slut, och då är det lika många veckor kvar till mitt eget satta mål luciadagen.

När jag tänker framåt verkar målet inte helt ouppnåeligt. Men det tar emot som fan emellanåt, i ärlighetens namn. Tanken på mina nu trivsamt stora uniformsbrallor är i och för sig angenäm men lite vanlig tuggbar mat hade varit önskvärd. Trots allt inte hela tiden- jag är inte så värst hungrig, mest sugen. Och hunger och sug är en jäkla skillnad.

Käre A får pannbiff med lök idag och det doftar ju inte kattskit, direkt. Fixade köttbullar till dottern o hennes familj, och inte heller osen av det var äcklig. Ibland känns det som om jag måste hålla på med mat hela tiden, jag tänker mat och funderar ut nya middagar...

På tal om dottern- när jag svajjar i min målsättning tänker jag på henne. Kan hon utsätta sig för det hon gjort och med jämnmod ta dagarna som dom är, och se framåt mot en fantastisk förändring...så vore det väl fan om inte jag skulle kunna köra i några få veckor till!

Känns bra att ha sin dotter som ledstjärna!

Renoveringen har gått i stå ett tag, och nu vill jag ha klart vardagsrummet så att vi kan starta nästa projekt. Och så vill jag köpa gardiner och kuddar och filtar och mattor och...

Och kallt och ruggigt och jävligt är det, och sur och tvär är jag nog också.

Och kommit av mig med träningen har jag också gjort.

Exakt idag.

Sen jag startade med Xtravaganza, alltså. Över förväntan har det gått och resultatet är helt fantastiskt: 9.6 kilon borta och 27 cm runt midjan har försvunnit! Vips! sa det bara! Om jag nu var lite tveksam inför fortsatt soppande tidigare, så känns det i alla fall nu som om jag skulle kunna sörpla bra länge till! Va fan...det är bara 5 veckor kvar till mitt eget uppsatta mål på helfart.

Idag har jag skådat resultatet av en i måndags utförd operation. Kan inte bli finare! Jo, det kan det ju naturligtvis, när det läkt klart och lite svullnad lagt sig och så. Men det har alla förutsättningar för att bli hur jäkla bra som helst!

En mor ska visa omtanke och hänsyn- inte skratta åt sin skruttiga tös...men om jag säger att alla på kommunens äldreboende ser ut som ystra kalvar i rörelsejämförelse så underdriver jag. Små små steg med krum rygg, lite sådär gammelgubbsaktigt hasande... Det är inte snällt att ens dra på smilbanden.

Förlåt, min kära dotter- men ett gott skratt förlänger livet.

Säkert för oss båda.

Det sa mitt ena barnbarn en gång, när hon var liten. Om mig. Äldsta barnbarnet sa att farmor var en gammal tant, varpå T sa just så. Nä, sa hon, farmor är en vanlig människa.

Och jag sa det till käre A idag. För jag vill snart vara det. En vanlig människa som äter vanlig mat.

Idag har det varit skittufft att vara en ovanlig människa. Riktigt jävla råtufft. Men å andra sidan- jag behöver ju inte baka och laga mat hela dan, vilket jag gjort. Fråga mig inte varför. Huset doftar ljuvligt av vitlök och parmesan. (Det doftar också ljuvligt av trä, för golvet i vardagsrummet är färdiglagt!) Just nu känns ytterligare 6 veckor med soppor som en smärre utopi. Ja jag vet, ett jävla tjatande om dessa 6 veckor. Men det är så det är. Viljan kan visst försätta berg, och viljan finns där nånstans, men inte idag.

Inbillar mig att svackor av den här sorten inträffar, och det gäller att ta sig genom dom. Gärna lite klokare.

Nu ska det väl även sägas att jag är lite... tja, hur ska jag uttrycka mig... off. Älskade dottern ska genomgå en stor operation imorrn, och oron för henne kommer och går. När jag tänker på det. Men det kommer att gå bra, det där! När hon väl genomlidit någon vecka med painkillers, filmer, gott att mumsa på och all hjälp hon behöver så blir hon så nöjd så nöjd!

När hon lägger sig på operationsbordet flyger jag till Stockholm. När dag 1 av seminariet är slut ringer hon till mor och säger: Hej, det gick bra men jag är så trött!

Älskar dig, ungen!